Jag älskar verkligen mitt jobb som lågstadielärare. Det är så givande att vara en del i barnens utveckling i den åldern då det sker så mycket. Men det kräver också mycket av en. En grej som jag inte reflekterade så mycket kring under min utbildning men som jag känner av nu när jag jobbat ett par år är energin det kräver av mig att finnas där lika mycket för varje barn i klassen. Jag vet att det inte är möjligt att ge alla lika mycket tid och uppmuntring. Vissa barn kräver ju mer än andra. Men jag vill så gärna vara en närvarande lärare för alla! Det kanske tar ett tag att hitta den där balansen, jag är ju fortfarande ganska ny i lärarrollen. Men just nu känns det som att jag inte alls räcker till.
Ville bara skriva av mig lite. Jag älskar som sagt mitt yrke och tycker de ljusa stunderna är värt all möda. Och som sagt, det blir säkert bättre med åren och när man skaffar lite mer erfarenhet.