Nu har den kommit men jag kommer inte åt den än. Hade missat att beställa en katalog på förhand och det lösenord, som jag blixtsnabbt skapade för att kunna läsa katalogen digitalt, verkar inte fungera.

Jag kan i alla fall läsa på http://www.svb.se/nyheter/h-stens-b-cker-r-h-r att årets höstkatalog är tjockare än någonsin. Att det finns porträtt av 27 skönlitterära vuxendebutanter och 53 facklitterära, sammanlagt 80 stycken, jämfört med 51 förra året.

Här kommer den text jag skrev för någon månad sedan som ska finnas i katalogen:

“Allt som är jag, Sofia Hallberg, finns bakom ett genomskinligt blekt skinn. Skinnet är fullt med fräknar i olika färger och former. Detta är det första du lägger märke till när du ser mig.

När jag var liten avskydde jag mitt prickiga fodral. Jag ville vara precis lika jämnt gyllenbrun som alla andra. Nu är jag 42 år och inte längre intresserad av att se ut som vem som helst. Kanske föddes jag rent av så här av en anledning?

Min fräkniga huvudperson Karin har en avslutad examen vid Uppsala universitet, en snygg framgångsrik man och en dyrbar hörnlägenhet i Vasastan. Allt borde bara vara ljust och fint ändå har hon på vägen upp till 40 helt tappat bort sig själv. Karin sitter och tittar ut genom köksfönstret hela dagarna, när hon inte hoppar mellan sporadiska, ointressanta uppdrag hos Manpower.

Under den vita huden med miljoner prickar flyter mörkt hat omkring i blodådrorna. Pumpas runt av ett slött hjärta. När fräknarna en dag tar form, bildar bokstäver och ord som skapar innebörd och betydelse börjar det slå allt snabbare. Till slut dunkar det som om någon knackar hårdhänt och beslutsamt där inne. Ilskan som sovit i många år har vaknat till liv, bubblar, pyser och kommer upp till ytan. En inre resa påbörjas där Karin tar fasta på det enda hon har som hon upplever gör henne unik, fräknarna på huden.

Lika besatt som Karin blir över bokstäverna hon hittar och försöker tolka, lika maniskt skrev jag ”Mina fräknar”. Man brukar säga att alla människor bär på minst en historia. Karin bär sin på huden och hon tvingade till sig mina händer för att få den nedskriven. Jag hade inget val. Hon lämnade mig inte ifred förrän sista punkten var satt. Nu blir hennes historia även din.

Jag trodde länge att jag var en sökare; ständigt rastlös, letandes efter något bättre, djupare, mer meningsfullt i livet. Jag letade bland religioner, i olika länder och vitt skilda yrken. Men mest av allt letade jag i kärleken. Nu förstår jag att jag hade fel. Jag är ingen sökare jag är en finnare. Svaren fanns precis framför mig, på min egen hud. Jag behövde bara snurra 360 grader under 40 år för att upptäcka att det jag hatade mest som barn i själva verket är min främsta tillgång. Fräknarna på huden har gjort mig till författare. Det största och finaste man kan bli här i livet.
Nu har jag landat i kropp och själ.”