Jag läste denna insändare i BLT (Blekinge Läns Tidning) i morse och känner att jag vill säga några ord om ämnet “barn på dagis”.

http://www.bltsydostran.se/opinion/insandare_blt/varfor-vill-ni-inte-ta-vara-pa-tiden-med-era-barn%283145363%29.gm

Det handlar om ett antal pedagoger på en stor förskola i Blekinge som ställer den provocerande frågan i rubriken till mammor och pappor som lämnar sina barn långa dagar på dagis.

“Vad har hänt? Varför vill ni inte ta vara på tiden tillsammans med era barn? Helt plötsligt är egentid ett ord man hör och läser om ständigt. Vem har egentid den dagen man bestämmer sig för att skaffa familj? Varför skaffar ni barn om ni inte vill vara tillsammans med dem och ta vara på den korta tid då de är små?

Man måste väl ändå begripa att skaffa barn innebär en stor förändring i livet, att man måste sätta någon annan än sig själv främst och att egentid kommer i sista hand? Vart har föräldrarnas ansvar tagit vägen? Helt plötsligt har barnen blivit samhällets ansvar och föräldrar pratar om sina ”rättigheter” att få lämna sina barn. Ska ni i stället inte fokusera på era skyldigheter och ert ansvar som man tar den dag man bestämmer sig för att skaffa barn?”

Jag tycker det är bra att debatten kommer upp! Alla ämnen ska vara fria att diskutera. Att prata bakom föräldrarnas ryggar (kanske så barnen hör) är mycket värre.

Jag har själv kompisar som jag vet älskar sina barn, som klarar sig ekonomiskt på att en av dem jobbar 75 % men ändå väljer de att ha barnen heltid på förskolan med argumentet:
Jag kan inte stimulera mitt barn om hen är ledig en dag i veckan.

Detta tycker jag är bullshit. Ett litet barn (här räknar jag 12 månaders till 5 år) behöver inte ha någon speciell stimulans den dagen hen är ledig. Barnen behöver också lära sig varva ner, inte ha styrd tid (alla pass är ofta 40 eller 50 minuter långa på förskolan, sedan talar personalen om vad som ska hända efter det).

Kanske behöver mammorna och papporna stöd i att de är bra föräldrar även om de inte går till simhallen eller står i lekparken halva dagen? Kanske behöver de inte skuldbeläggas, utan stärkas i att de duger som de är? Jag tror många går in för föräldraskapet idag med så höga ambitioner att de biter sig själva i svansen.

Och om chefen ställer krav på dig och du är stressad på jobbet, så är det lättare att ge efter för det trycket än för barnets behov. Barnet har ju inte lika stark röst som ens arbetsgivare. Som förälder har jag många många gånger fått öva mig på att sätta mitt barns behov före andras. Det har inte alltid varit lätt, jag vill också vara populär och omtyckt på min arbetsplats.

Däremot känns det osympatiskt att lämna sitt barn på detta dagis som har skrivit den här insändaren. Det finns olika sätt att framföra sina åsikter. Jag älskar när jag berättar att min son inte kommer komma en dag och hans fröken svarar: Nej vad tråkigt, vi kommer sakna honom!

Det saknas dessutom ett vidare resonemang i insändaren kring varför barnen går långa dagar på dagis. Jag köper inte att alla “inte vill vara med sina barn”.

Jag minns en diskussion för några år sedan om att föräldrar ville kunna ha kvar barnen någon vecka på förskolan när de själva hade semester. Föräldrarna behövde vila upp sig utan sina barn, hävdade de. Det blev en stor debatt i media om detta. Det jag tog med mig från den diskussionen var att de föräldrar som ville lämna sina barn kanske verkligen inte klarade av att ta hand om dem. Att tvinga föräldrar som inte orkar, kan eller vill vara med  sina barn går mest av allt ut över barnet. Det handlade sällan om lättja.

Däremot vänjer vi oss alla vid vad som anses vara normalt och okej. Att lämna ett syskon 30 timmar när du själv är hemma med en bebis, ja det gör de flesta jag känner.

Sedan finns det naturligtvis en massa olika individer som har väldigt olika förutsättningar. Är du ensamstående, pressad ekonomiskt eller mår dåligt psykiskt, ska du inte behöva få dåligt samvete för att ditt barn har långa dagar på dagis.

Själv har jag märkt av en stor skillnad på mina barn när de kom upp i tre, fyra års åldern. Då klarar de längre dagar, har större glädje av kamrater och mår mycket bra av den sociala och pedagogiska verksamheten.

En pedagog sa till mig en gång: Det går inte att jämföra dagis med ett arbete. Man ska inte tänka att barnet är på en arbetsplats.

Det låter klokt, likaså vill jag tro och tänka att alla gör så gott de kan, vill sina barn det bästa. Men för min egen del är jag så oerhört tacksam över att jag får vara mycket med mina barn. Det har inte alltid varit så. Jag vet hur det känns att ringa till dagis med tårarna rinnande och säga: Jag sitter fast i en bilkö. Jag kommer inte hinna tills ni stänger 17.30.

Hua. Ryser när jag tänker på det. Det är verkligen få år de är små, tiden går fort och barndomen går inte i repris.

Vad tycker du?
Sofia