Hej alla fina,
Idag kommer bara en kort reflektion. Jag har bilat tillbaka till Stockholm och har separationsångest från Kungsbacka.

Om jag själv, och du, kunde se mitt liv nu jämfört med för tio år sedan så skulle det framstå som helt fantastiskt. Då bodde jag i en liten lägenhet på Kungsholmen. Visserligen hade jag ett bra jobb och en bra man men jag visste ingenting om framtiden. Jag tror att jag mest av allt längtade efter barn. Och en villa med en liten gräsmatta. Vi åkte på visningar efter visningar men allt var för dyrt.

Idag när jag kom hem till vår nybyggda arkitektritade villa med sjötomt, som ska vara med stort i en stor tidning de närmsta dagarna, kunde jag öppna brevlådan och plocka upp ett avtal från förlaget på min nästa roman Spårvagen.

Av olika anledningar blev själva avtalsskrivandet försenat trots att vi haft en överenskommelse sedan länge. Kan ni förstå hur många som skulle hugga av sin högra hand för att hitta ett likande avtal i sin egen brevlåda? Jag vet massor av underbara, fantastiska, begåvade och spännande skribenter som skulle ropa hej innan du hinner säga tårta.

Och hur många skulle inte vilja bo som vi bor? Men är jag nöjd? Icke sa nicke. Det är inte det att jag är bortskämd, jag tänker hela tiden på hur bra jag har det och är fullständigt medveten om hur många som råkar ut för olyckor, elände, sorger och bedrövelser. Och att jag kan vara nästa som drabbas. Och att det går snabbt och lätt att falla. Jag veeet att jag borde leva i nuet. Njuta. Men jag kan ändå inte slå mig till ro. Antingen finns det något som behöver fixas, göras bättre. Tankar som oroar  eller bra matar en prestationsångest som växer och förstör. Eller så har drömmarna förändrats, flyttat längre bort. (Vill du veta vad jag fantiserar om nu?)

Men som utgångsläge är jag där jag ska vara. Jag har ett manus som jag tror på, som förlaget tror på och jag har en bostad som jag ska kämpa, kämpa, kämpa för att göra till ett hem.

Kram Sofia