Dagens krönika på Debutantbloggen: Om att skriva självbiografiskt
This post has already been read 265 times!
”Den barndom jag skildrar är min. Den som vill påvisa att de dörrarna gick inåt och inte utåt och att den tavlan hängde där och inte där och att det var då och inte då kan naturligtvis roa sig med det så som folk roar sig med korsord eller femtonspel; det angår mig inte och det hör inte till texten. Den är tal i egen sak.”
Jan Myrdal
Författare har unnat sig konstnärlig frihet i alla tider utan regler för sanningsenlighet till annat än det egna hjärtat. Men när man skriver nedlåtande om någon annan i självbiografier, memoarer eller autofiktion blir det komplicerat. Det kan bli en strid om olika uppfattningar om minne, verklighet och sanning.
“Språket har betydelse därför att den som har kontroll över orden har kontroll över samtalet, därför att den som har kontroll över samtalet har kontroll över vart det leder, därför att den som formar debatten redan har vunnit den …”
Erica Jong
I SvD skev Merete Mazzarella, författare och professor em i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en intressant artikel under rubriken ”Pennan är mäktigare än minnet” tisdagen den 24 juli.
Hon funderar kring den idag utbredda föreställningen om allas rätt till sin subjektiva sanning. ”Jag ber om ursäkt om du känner dig sårad”, kan man säga efter att ha skrivit sin text. Man har då frånskrivit sig ansvaret som istället hamnar hos den som känner sig sårad, omnämnd ofördelaktigt – eller bara felaktigt – i boken.
En kompis till Henrik Tikkanen beskriver hur det känns att bli omskriven, under eget namn, i ett fiktivt sammanhang: ”Henrik skrev ju sina uppgörelseromaner utur ett starkt inre tvång, och så småningom tycktes hans liv få underordna sig romanernas krav. /…/ Henrik ansåg sitt konstnärliga resultat värt människooffer.”
Och ur författarens synvinkel beskriver Christer Kihlman hur han känt sig förkrossad av hustruns kärleksförhållande till en ung man, men hämtar sig genom att inse att han har makt över dem därför att han kan göra dem till stoff: ”Mig kuvar ni aldrig! Ni finns till för mig. Vad ni än är och vad ni än gör och vad ni än föreställer och vad som än sker med er, det använder jag, alltsammans, utnyttjar som lera, som gips, som brons, som målarfärg, människomaterial, att forma och knåda, gestalta och tydliggöra.”
Det går enligt Merete Mazzarella inte att kategorisera alla uppgifter som lämnas på ett och samma sätt. En del är tolkningar av reaktioner, känslomässiga sanningar.
I ”Felica försvann” av Felica Feldt begravs mamman. Alla i Sverige vet att Anna Wahlgren fortfarande lever.
På gränsen mellan självbiografi och roman står en rad författare: Eyvind Johnson, Moa Martinson, Harry Martinson, Ivar Lo-Johansson, Knausgård, Maja Lundgren, Carina Rydberg för att nämna några.
– Om människor genom undertiteln “En sann historia” har uppfattat att böckerna är korrekta ner i minsta detalj och känner sig lurade är jag uppriktigt ledsen för detta, sa Liza Marklund om stormen kring uppgifterna i “Gömda” och “Asyl”.
Karl Malmqvist, författare till avhandlingen ”Offentlighetens gränser: Fem kultursociologiska fallstudier av kontroverser kring litterära självframställningar i Sverige, 1976–2008” menar att gränsen mellan privat och offentligt i viss utsträckning tycks vara på väg att moraliseras i kulturdebatten. “Samtidigt ifrågasätts gränsen för vad som får offentliggöras i litterär form mer än tidigare. /…/Vid sidan om moraliseringen träder en ny, ”folklig” anti-elitism in i litteraturdebatten underifrån.”
Det många författare känner är att litteraturen är större än det egna livet. Böcker lever helt enkelt längre, vidgas när de sätts i ett historiskt sammanhang. De är då “bara” mer eller mindre litterära. Mer eller mindre läsvärda.
Merete Mazzarella avslutar sin artikel med en tumregel för sanningshalten genom att berätta en underbar historia om Kristina Lugn :
“En gång hörde jag följande historia som ska ha utspelats på ett apotek i Stockholm där Kristina Lugn satt och köade. En kvinna i hennes ålder fick syn på henne och utbrast i uppfordrande ton:
”Jag vet vem du är.”
Kristina Lugn som knappast kan vara ovan vid att bli igenkänd svarade vänligt:
”Ja, jag kan tänka mig att du sett mig på bild.”
”Nejdå”, sa den andra kvinnan, nu mycket högt, ”Jag såg dig när du var elefantskötare på Skansen.”
Nu blev Akademiledamoten trots allt överrumplad och kom i hastigheten inte på något annat svar än ”Jag har då verkligen aldrig varit elefantskötare på Skansen” varpå den andra kvinnan insisterade:
”Det har du visst det.”
Dialogen fortsatte i samma stil ett litet tag med ”Det har jag inte” och ”Det har du visst” – tills Kristina Lugn med återvunnen värdighet mycket bestämt sa: ”Vet du vad, om jag hade varit elefantskötare på Skansen skulle jag helt säkert komma ihåg det.”
Formulerar inte Kristina Lugn här ett slags minimalistisk tumregel? Vi har alla anledning att vara osäkra på våra minnen men hade vi varit elefantskötare på Skansen skulle vi helt säkert komma ihåg det.”
Sofia
Ps. Fotot av Merete Mazzarella är taget av Lorna Bartram och hämtat från Bonniers hemsida.
Hennes artikel i SvD finns att läsa här.